Ortsnamn.

Skalhamn skrevs "Skalham" och ibland "Skallham" i de tidiga kyrkböckerna. Senare delen av 1600-taleta nvändes stavningen Skallahafn.

Det har sagts att namnet skulle komma av skal, d v s snäckskalsgrus, som finns i strandbrinkarna vid Säverna. En annan tolkning är att orten-hamnen skulle vara lastningsplats för gården Skahl. Denna tolkning har dock knappast något stöd i vad som genom forskning gått att få fram. Eftersom ortsnamn ofta är bildade av geografiska formationer, skulle man kunna tänka sig att förstavelsen Skall komme av skalle, en bergknalle t ex Slotte- eller Jyllandsberget, som i vissa lägen liknar en skalle.

Namnet Blötan talar för sig själv, blöt mark som översvämmades ibland p. g. a. den stora tillrinningen från omgivande berg. Nere i sluttningen vid husen är det en fors i bäcken, som kommer från Blötan. En gång i tiden har funnits en liten kvarn och säkerligen därmed kvarnägaren upp bäcken ovan forsen för att samla vatten. Följaktligen blev markerna kring bäckens övre del vattenmagasin vissa tider på året och dessemellan sankmark.

Ramsvik eller Ramsvikarna, som det skrevs i 1800-talets kyrkböcker, kommer av det fornnordiska hrafn,korp. Förleden Ram tolkas så i Roger Vadströms bok "ortnamn i Bohuslän". Hanskriver också att Röd, i ortsnamn, kommer av rödja, röja,glänta. Sista leden i Kolleröd skulle då ha den betydelsen, men förleden Kolle, Hur ska den tolkas? Kan det ligga så nära till hands att betydelsen är Kôlle, som används än idag om en bergknalle? Betänker man att hela bohuslän förr i tiden var rikt på skog, kan tolkningen bli, en röjning, glänta i skogen intill höga berg.

Namnet Bastvik, Svärareudden, Svinevik, Säverna,Halmsund och Rejde(myr) har inte framkommit någon förklaring på. Däremot är namn på bergen Kammrarna, Mannes kolle, Tyska himlen m fl troligen påhittade av stenhuggare. De hade säkert behov av att enkelt kunna beskriva de olika arbetsplatserna länge. Bastviksholmarna är på Generalstabens karta 1836-39 benämnda Båtviksskären. Jyllandsberget är visserligen högt, men inte ser man Danmark från dess topp. I namnet ligger möjligen en symbolisk tolkning av en ej alls otrolig undran man kan ha när manvandrar omkring där nere i dalen.

Namnet Varpen hsren ödesdiger upprinnelse. Enligt sägnen var för många herrans år sedan" två torpare från Skalhamnpå hemväg från dagsverke hos sina arrendebönder. Troligen var de inte så värst nyktra. De kom ihopå sig riktigt på "skarpen" och gick löst på varandra med sina liar de bar på.Den ena stupade i Snabbfot i Skummedel, den andra orkade till hällorna vid nedgången från bergen till Skalhamn. Båda dog. Här kastades av förbipasserande, enligt sedvänja, underhand upp en stenhög - varphög. Namnet varp i betydelsen stenhög används nnui gruvområden, där stora varphögar finns. Nu går landsvägen över platsen och ingen tänker på vad som timat här, när han färdas ut- eller utför backen. I namnet Tjärnskogenär förleden tjärna i betydelsen myr troligen det riktiga upphovet. Förmodligen va området sankt med en myr på längsta stället, när bosättning och utdikning skedde.

Geografiska förhållande.

Man talar om övre och nedre Skalhamn. Två dalgångar som delvis avskiljs av Askeberget. Övre Skalhamn ligger på ca 15 meters höjd, nedre på 6-8 meters höjd över havet.

Fornminne.

Endast två kända fornminnen finns i området.Det är de två bronsoldersrösen i Kollerödbergen. I det norra hade militären postering i de första åren av andra världskriget. Senare tog frivilliga luftbevakningen vid. Vid Valmyr har det troligen långt tillbaka i tiden varit platsen för vårdkasen. Att tända en vårdkase på ett högt berg var ett sätt att vasko- signalera, t. ex. att fara var å färde.Tillsammans med kasar på Valbergen i N Grundsund och på Härnäset, ingick de nog i en längre signalkedja.

Tidigare näringar.

Enligt förteckning över salterier och trankokerier i Stångenäs härad 1787, fanns 1 salteri och 1 trankokeri 1 Skalhamn vid den tiden. Ägare då var Johan Backe i Uddevalla. Trankokeriet låg i en vik strax söder om hamnen. Möjligen låg salteriet.alldeles i anslutning till kokeriet.Förteckningen upptar också ett trankokeri u. Kyrkeby, ägare Albert och Simon Persson, båda boende på gården Kyrkeby. Kokeriet är noterat för 2 kittlar och platsen nämns Sporrevik. Var denna plats är, har ej gått att få reda på. Möjligen kan en felskrivning från det troligen handskrivna originalet spöka här eller så har benämninge Sporrevik gått ur bruk under dessa 200 år, som gått sedan dess. Att kokeriet legat på deras egen mark får man nog antaga och i så fall måste det funnits någonstans vid Ramsviksbukten.

I nedre Skalhamn, i närheten av "Krogen" har det varit ett barkeri. Troligen i mitten av 1800-talet. Om det var någon "utböling" som drev och ägde detta är okänt, men de Salhamnsbor som sysslar med detta kallas barkenäsingar.Berghällorna runt om användes för torkning av segel och fiskenät, som doppats i barklagen. Förmodligen garvade de skinn också. Får hade de flesta hushållen på den tiden. De var strandsittarens kor och naturligtvis ville man få användning av skinnen. Ingenting fick förfaras. I stort sätt användes samma ingredienser vid barkning som vid garvning.Någon stor verksamhet var det säkert inte, men man klarade kanske traktens behov.

På backarna nedanför campingen, vid Säverna, hade Skalhmnsborna repslageri.Här slog de sina dräggtåg, trossar och fiskelinor själva eller gemensamt för fiskeläget. Alternativt kanske någon som var mer kunnig, tidvis hade repslagning som huvud- eller bisyssla mot betalning i natura.

Jordbruk.

Från tidig tid och fram till stenhuggeriets genombrott, d.v.s. på naturhushållningens tid, levde man av fiske och av jorden kund ge. Alla som kunde, hade en eller flera kor, men också får var värdefulla att ha. Även grisen gav ettvälkommet, tilllskott frampå senhösten. Hushållsgris hade nästan alla, även stenhuggarfamiljer till långt in på 1940-talet. Före sekelskiftet 1900 var bebyggelsen inte tätare i området än att till varje hus hörde, större eller mindre åkrar, där åtminstone potatis och kål odlades. Räckte den inte till nästa skörd, bytte man nog med fisk, eller gjorde dagsverken hos någon bonde i socknen mot betalning i mjöl, potatis, kött, mjölk och smör.

Stenhuggeri.

Den första stenbrytningen i området skedde i mitten av 1800-talet eller något före dess. Det var i Stenvik i Skalhamn. På Malmön pågick på 1830-talet stenbrytning till Carlstens fästning och ett tiotal år senare till lussarna i Trollhättan. Ännu i dag kan man i Stenvik se var brytningen skedde och kvarliggande bågformade stenblock. Något stort stenbrott är det inte. Ortens befolkning var troligen ej engagerade annat än till ringa del som hantlangare, kan man förmoda. Kyrkböckerna tiger, inga noteringar finns var dssa stenhuggare kom ifrån, var de bodde o.s.v. Troligen var de här periodvis eller bodde här bara under veckorna och hade sin förläggning på Malmön.

Stenhuggeri i den form som var den vanligaste, d.v.s. huggning av gatsten, kom igång inom området omkring 1870-80. Tobisson från Lysekil var en bland de första som drev stenhuggeri i Skalhamn. Skåningen Lorentz Nilsson var också tidigt igång i Skalhamn. Det var för honom som Martin Andersson var mätare och senare förman. Förenade Granit AB hade senare stenhuggeri, som högg i Skalhamnsbergen. Företaget hade kontoret i Lahälla och förvaltare där var A Vinberg.

På 1920-talet kom Vilhem Andersson, Lyse övre, igång i Skalhamn. Han drev stenbrottet vid Stocken, men hade också huggare som högg enskilt i småbrott. Som mest hade han 100 stenhuggare engagerade. Stenen kördes med häst och kärra till Säverna, där utlastning skedde från egen brygga. Båtar på upp till 2000 ton kunde lasta där. Kärrhus och stall för 4-5 hästar byggdes av vilhem. Karl Lundström, Sjöbol var mästare och vallentin Hansson var smed.Smedjan var vid Brännstensmyrens södra ände.

Texten hämtad ur boken "För´ i Skalhamn" skriven av Folke Sandberg.