Begreppet Lindholmarna, eller Maria-skären som de ibland kallas, omfattar Lindholmen, Långholmen, Mariasholmen, Fröjdendal och Brödsäcken. Bukten mellan holmarna har sedan urminnes tider använts som en skyddad naturhamn, så även i dag då många semesterseglare gärna lägger till här. Lindholmen hörde först till gården West Hamre/Humlekärr W, och senare gården Sjöbol i Lyse s:n. Lindholmen befolkades säkert i samband med någon av de stora sillperioderna i Bohuslän, troligast då den mellan 1747-1809, den s.k. ”stora sillperioden”. Före 1773 saknas uppgifter om boende här ute, med säkert bodde här folk redan då. I slutet av 1700-talet bodde här minst fyra familjer, och under 1800-talets mitt åtta familjer i fem hus. Många barn fanns i stugorna, och totalt bodde här 30–40 personer som mest. Fiske och fiskberedning, samt sjöfart försörjde de familjer som verkade här. Kanske kunde de odla lite på ängen och ev. ha några får och höns gående i bergen, för övrigt gällde det att byta till sig smör, potatis och fläsk mot fisk med bönderna i land. Dricksvatten hämtade de i näckrosdammen, den sinade tydligen aldrig. 1896 flyttade de sist boende iland för gott, husen som fanns kvar revs och virket återanvändes till bl.a. en liten lada och ett bostadshus i Skalhamn. Folket på Lindholmen levde tidvis, särskilt under vintertid, ganska isolerade här ute när isförhållanden var vanskliga. Umbäranden och svårmod plågade flera av dem, och flera människor ”avhände sig lifvet genom att dränka sig” enligt notering i Lyse begravningsbok. Deras ångestskrik lär kunna höras här ute om nätterna ännu… Från omkring 1790 till några år in på 1800-talet fanns ett mindre trankokeri; ”Thoréns trankok” på den närbelägna holmen Fröjdendal. Ägare till anläggningen var affärsmannen Natt och Dag i Uddevalla. Bokhållaren hette Ringbom och här fanns tunnbindare-gesällen Nordqvist. De bodde här med sina familjer och hade säkert hjälp av folk från Lindholmen med driften. Det var ett litet trankokeri och drevs bara under c:a 20 år. Grundmurarna och rester av grums-dammen är synliga än i dag. På Mariasholmen hade vadlaget Katterna, senare Fågeln från Skalhamn en s.k. Vadbock/torkställning för sina fiskredskap till in på 1960-talet då nylon på kort tid slog ut de gamla rötkänsliga bomullsnäten. Mitt i Lindholme Hamn finns ett litet grund/skär synligt vid lågvatten. Det var skepparen Herman Börjesson från Skalhamn som under en isvinter kring förra sekelskiftet släpade ut dessa stenar på isen och byggde en förtöjningsplats åt sin jakt Bertha. Hamnen i Skalhamn byggdes först 1933, och var helt oskyddad för västanvinden dessförinnan. Trots sitt skyddade läge slet Bertha sig vid en storm från sydväst, drev herrelös in i Brofjorden, och fastnade oskadd i leran vid Edsvik! Några år i början på 1900-talet hade Familjen Börjesson från Stora Kornö en ko på sommarbete på Lindholmen. Familjen Börjesson bodde i en liten ”sommarstuga” här, och en del av mjölken sålde de till stenhuggare verksamma på närbelägna Flatholmen och Bläckhall Det var som mest ett halvdussin man från Lysekil som högg sten på holmarna, och de bodde här ute i ”kojor” under arbetsveckorna. Börjesson arrenderade Lindholmen av bonden på Humlekärr för 55 Kr/år. Fiskerätten runt holmen ingick med fritt hummerfiske året om. Lindholmen befolkades åter tillfälligt under krigsåren på 1940-talet. Det var kustartilleriet som byggde den betongbunker som finns på nordväst-sidan av holmen, för bevakningen av Brofjorden. Där installerades en fältkanon modell ”Krupp” av sen 1800-talsmodell. Manskapet förlades i baracker nere på ängen och avlösningsmanskap inhystes i Skalhamn. Efter kriget lades bunkern i malpåse till framåt 1990-talet då den förseglades för gott. Man kan undra om den gamla kanonen är kvar därinne, inburad för evigt? Bilder fån Lindholmen: |
|---|