Halmsund, eller Holmsund som det står skrivet i äldre dokument, har säkert fått sitt namn av att de två vikar; N. Halmsund och S. Halmsund, har varit ett öppet sund mellan land och Halmsundsholmen. Landhöjning samt vågor och strömmar har gjort holmen landfast och ängen som bildats är en enda stor sandbank, tidigare karg och glest bevuxen som en ljunghed med vindpinade buskar av ene, slån och nypon. Efter att ett grustag på sydsluttningen togs upp i början av 1950-talet i samband med byggandet av Gullmarskajen i Lysekil och den nya kyrkogården i Lyse förändrades området drastiskt. Ett stort sår i naturen lämnades öppet efter verksamheten som fick ett slut när den kände Stockholmsfotografen K.W. Gullers fick stopp på det hela. Gullers ägde då det gamla boningshuset, och han lyckades via goda kontakter få området klassat som naturvårdsområde. Synd bara att grustaget inte återställdes till hur naturen såg ut tidigare. Grustaget blev till blötmark och det dröjde inte länge förrän sly, och framförallt sälg växte tätt. På senare år har snåren brett ut sig ännu mer på läsidan och hela ängen håller nu på att växa igen.

Området var tidigare svårtillgängligt från landsidan, branta berg och en slänt med kullersten upp mot Märremyr gjorde det svårt att ta sig hit ner. Det är däremot troligt att området fick besök av fiskare och vrakletare från sjösidan. Vattnet runt Halmsundsholmen nyttjades säkert för fångst av både sill, ål och annan fisk. En knappt synlig tomtning i östra hörnet av ängen kan ha varit en övernattningsplats för fiskare i gången tid. En stenmur som täcktes av segelduk uppspänd över en mast eller bom gav tillfälligt tak över huvudet.

När stenhuggerinäringen tog sin början i mitten av 1800-talet prövades i stort sett varje berghäll om den innehöll klyvbar granit. Så även i Halmsund. Området tillhörde gården Lyse, kronohemman och länsmansboställe på den tiden. Lyse-gården delades omkring 1815 i Lyse Övre och Lyse Nedre och Halmsund kom att hamna under Lyse Nedre. Flera entreprenörer arrenderade mark och hade stenhuggare på de flesta håll ute i området. Halmsund var mycket lämpligt, med nära till sjön och möjlighet att lätt lasta ut huggen sten på pråmar för vidare omlastning. Stenexportören Tobisson i Lysekil var aktiv i området och lät bygga bostadshuset i Halmsund omkring 1882 och här kunde stenhuggare erbjudas att hyra. En enkel väg ner genom ”stenmalen” från Märremyr röjdes, knappt framkomlig med häst och vagn. Även längs det branta berget Tyska Himlen byggdes av kuller- och skrotsten en körbar väg ut till den s.k. ”Skärebokta”(Skärebukten), dit färdighuggen sten fraktades där den lastades på pråmar för vidare transport till fraktskutor som ankrat på redden. Denna verksamhet pågick troligen till in på 1930-talet. Från omkring 1940 har ingen bott varaktigt i Halmsund, kanske hyrde man ut åt sommargäster till en början, innan K.W. Gullers köpte huset i början av 1950-talet. Gullers sålde stället 1966 till en läkarfamilj från Stockholm och den familjen äger 2015 fortfarande huset.

Inom Halmsundsområdet finns naturligtvis flera enskilda platser med lokal benämning, såsom:
Röe Berg = Det mörkröda bergområdet mellan N. Halmsund och Fiskebäcksvik.
Kuleét = Den steniga sänkan innanför Röe Berg.
Tobisberget = Det höga berget öster om Halmsund mot Gräsmyr(Tobissons Berg?)
Svälgane = Dalsänkan bakom bostadshuset där stigen upp mot Gräsmyr är.
Malmölä´änt = Den branta bergklippan ner mot S. Halmsund i berget Tyska Himlen.
Skärebokta(Skärebukten) = Den steniga bukten mot Stenvik
Skärekula= Den lilla bergudden mellan Skärebokta och S. Halmsund.
Gummsompen(Gummsumpen) = En liten lerig sandplätt på insidan Skärekula mot Skärebokta.
Halmsundsbojen och Knösen är ”bôar” eller grund där hummertine-välen guppar tätt i september.

Bilder: N Halmsund Stranden. N Halmsund. S Halmsund. Sjöbodar vid S Stranden. Vägen längs Malmölänt.Vägen mot Skärekula.

Karta ur boken ”Fôr i Skalhamn” med tillstånd av Folke Sandberg

Text och bild. © Mats Andreasson 2015-01-31